Mismatch

I somras var det fler än jag som togs på sängen av nyheten att storken är på väg igen. Lagom till påsk bör - om allt går som det ska - en liten lillasyster eller lillebror titta ut. På grund av en illamående sommar och en intensiv höst har det helt enkelt inte funnits tid - eller ork - för mig att reflektera över detta, men nu, två knappa veckor före utsatt datum, börjar det verkligen kännas av. Mer än någonsin tidigare. Tiden, som hittills har flugit fram, står så gott som still. Krämpor och värkar avlöser varandra medan vågen rusar iväg solm aldrig förr. Finns det seriöst folk som uppskattar detta tillstånd? Nu längtar jag efter en snabb och smidig förlossning, en sensationell viktnedgång och - viktigast av allt - en frisk och hälsosam bebis. Och en brunögd sådan, om man får önska fritt.