Mismatch

Stormen kring moderaterna har väl inte undgått någon. Anna Kinberg Batra mer eller mindre tvingades avgå som partiledare efter krav från hälften av länsförbunden. Tycka vad man vill om AKB och hennes ledarskap, men sättet det här sköttes på var allt annat än snyggt. Vuxenmobbing, rent ut sagt. 

 

Att ta över efter Reinfeldt var nog svårare än man hade tänkt sig. Hans "öppna-era-hjärtan-politik" satte djupare spår än vad folk då kunde - eller snarare ville - ana och det faktum att han avgick på valnatten och därefter så gott som gick under jorden hjälpte föga. Jag hävdar fortfarande att Decemberöverenskommelsen, som ingick under Reinfeldts ansvar, var och är det största sveket mot borgerliga väljare i modern tid. 

 

Att AKB fick i knäet på sig att förändra flyktingpolitiken och behandla SD som vilket riksdagsparti som helst underlättade inte opinionen, men nådastöten var nog att hon var kvinna. Vem annars blir bedömd utifrån hur mycket hen ler eller hur lite "robotlik" en är i sin framtoning. Att ens blanda in hennes utseende eller karisma känns inte bara irrelevant utan rent ut enfaldigt. En man skulle definitivt inte bli bedömd på de grunderna, och det skulle nog inte ligga honom i fatet att han inte verkade så hjärtlig. (För med handen på hjärtat; vilken manlig nutida politiker i Sverige är oerhört karismatisk OCH snygg?).

 

Partiledarbytet blev oundvikligt för såväl Anna Kinberg Batra som för moderaterna, men nu kommer nog deras svåraste prövning någonsin. Vem ska in och vända opinionssiffrorna bara ett år före val? Ulf Kristersson? Mikael Odenberg? Då har M för evigt i alla fall förbrukat min röst. Det som behövs är en ny kultur - inte någon som går i samma gamla fotspår. Fortsättning följer med spänning. Eller åtminstone avmätt på behagligt avstånd.