Mismatch

Ikväll vankas åter tjejmiddag. De forna vin- och skvallermiddagarna har plötsligt förvandlats till mammamiddagar, gärna med ett eller flera barn i släptåg. Jag har ingenting emot detta, men känner mig lite som en elefant i en porslinsbutik. Minsta rap om barnuppfostran från min sida kan slå oj så snett. Så jag moltiger i ämnet. För det mesta.

Annars är middagarna ett återstående mycket trevligt inslag. Och vad gör väl då två barn eller fem? Mer vin till mig! Och en chans att jobba på min ovana med barn. Folk tror ofta felaktigt att jag inte gillar barn. Det stämmer inte. Jag är bara oerhört ovan vid barn. Fram tills för ett och ett halvt år sedan hade jag aldrig ens hållt i ett barn. Så där är vi nu. Nu har jag hållt i kanske fyra barn och vanan, liksom handlaget, förbättras för var gång.

Tills det blir dags för eventuella egna barn tycker jag att dessa tjejmiddagar är utmärkta tillfällen att få min dos av babyskrik, joddel och meningslösa klapplekar. För att inte tala om vilket preventivmedel de utgör. Mentalt alltså.