Mismatch

Igår var jag på den efterlängtade föreställningen av Järnladyn - porträttet av Margaret Thatcher med en suverän Meryl Streep i huvudrollen. Mitt förhållande till Thatcher är mycket okomplicerat; hon har länge varit en av mina största förebilder, inte minst på grund av att hon lyckades vända hela Storbritanniens ekonomi och räddade Västeuropa undan kommunismen. Kort och gott var hon nödvändig för Storbritannien på den tiden. Den demonisering vänstervridna har gjort av Thatcher sedan hennes avgång är i mina ögon både orättvis och orättfärdig. Jag fann det därför extra spännande att se hur ett gäng Hollywoodsossar skulle tolka filmatiseringen.

Den kaxiga trots Margaret redan som ung uppvisar i filmen är imponerande, liksom hennes envishet och trofasthet. Trots detta lämnade filmen så mycket mer att önska. Mer om hennes politiska gärningar och mindre om ålderdomens vedermödor. Mer om hennes nationella och internationella framgångar och mindre hallucinerande romantiseringar av kärleken och saknaden av en framliden man. Mer fakta, mindre fiktion. Meryl Streep i rollen som Thathcher är däremot oklanderlig. Helt fantastisk, rent ut sagt. Precis som Thatcher i rollen som premiärminister. En kvinna före sin tid. En förespråkare och drivande kraft om sunda skatter, frihandel och arbetsmarknadens rörlighet. En järnlady av rang.