Åsiktsmaskin
Så har kaffet äntligen anlänt. Underbart!
Nu till något helt annat. Ni minns kanske den här boken. Den som jag till en början bläddrade i med en sådan frenesi att jag till slut var tvungen att ta en time-out. Och nu vet jag inte riktigt var den är. Till en början var den intensiv och fängslande, men efter ett tag tröttnade jag lite på "Alices" loja inställning till det mesta. Hon uttrycker ett flertal gånger att hon alltid har imponerats av människor med starka åsikter och själv känner sig rätt blasé inför allt som handlar om politik och valfrågor. Själv känner jag motsatsen. Vad skönt det vore att rulla genom livet utan att vare sig reflektera eller uppröras av andra människors dumhet. Och därmed även kunna känna både förståelse och respekt för deras åsikter.
Eller? Är det egentligen så spännande? Det hela påminner mig om en intervju jag läste med Filippa Reinfeldt i tidningen Kupé för ett par år sedan. Jag hade en föreställning om att hon var nyskapande och livfull, den raka motsatsen till föregångaren Anitra. Men sedan läste jag intervjun. Sällan eller aldrig har jag varit med om en sådan färglös människa, som vägrade uttrycka sina åsikter i några frågor. Jag drar parallellen till min bok. Är denna ovilja eller oförmåga att tycka något vad som krävs av ett rikes första dam? Synas, men inte höras? Jag bara undrar.
Nu till något helt annat. Ni minns kanske den här boken. Den som jag till en början bläddrade i med en sådan frenesi att jag till slut var tvungen att ta en time-out. Och nu vet jag inte riktigt var den är. Till en början var den intensiv och fängslande, men efter ett tag tröttnade jag lite på "Alices" loja inställning till det mesta. Hon uttrycker ett flertal gånger att hon alltid har imponerats av människor med starka åsikter och själv känner sig rätt blasé inför allt som handlar om politik och valfrågor. Själv känner jag motsatsen. Vad skönt det vore att rulla genom livet utan att vare sig reflektera eller uppröras av andra människors dumhet. Och därmed även kunna känna både förståelse och respekt för deras åsikter.
Eller? Är det egentligen så spännande? Det hela påminner mig om en intervju jag läste med Filippa Reinfeldt i tidningen Kupé för ett par år sedan. Jag hade en föreställning om att hon var nyskapande och livfull, den raka motsatsen till föregångaren Anitra. Men sedan läste jag intervjun. Sällan eller aldrig har jag varit med om en sådan färglös människa, som vägrade uttrycka sina åsikter i några frågor. Jag drar parallellen till min bok. Är denna ovilja eller oförmåga att tycka något vad som krävs av ett rikes första dam? Synas, men inte höras? Jag bara undrar.
Kommentarer
Trackback
