Mismatch

Jag sitter på mitt hotellrum, som mer och mer börjar kännas som ett fängelse för var dag som går. Faktum är att hela min Stockholmsvistelse mer eller mindre känns som att jag avtjänar ett fängelsestraff. Jag räknar dagar, jag räknar nätter och på helgerna har jag permission. Jag får komma hem. Nu när det börjar dra ihop sig går tiden såklart extra långsamt och en dag känns som tio. Typ.

Självklart överdriver jag lite, men rummen här har på sistone känts extra olidliga. Jag vet inte om det är värmen eller min klaustrofobi som slutligen skriker "Stop!", men jag skulle inte ens önska den här sortens boende till min värsta fiende. En natt - javisst. Åtta månader - aldrig i livet.

Men snart! Jag ska ta mig ur min onda och inget annat än deprimerande cirkel och rycka upp mig. Nu försöker jag till exempel ta mig till gymmet 4 trappor upp. Jag har varit igång med det i snart två timmar och samtidigt som tiden börjar rinna genom mina fingrar börjar tröttheten ta vid. Nej, nu jävlar i min lilla låda ska jag dit. Jag ska dit och gymma som aldrig förr. Eller gymma så gott det går i den här hettan. Nu, jävlar!