Mismatch

Äntligen tar årets längsta, tråkigaste, tjockaste, fattigaste och blekaste månad slut. Jag talar naturligtvis om januari - som har pågått i en evighet. Med minutrar kvar av denna långtråkiga månad säger jag med glädje hej till februari, som inte heller är underbar, men åtminstone kort. Och min sista deltidsjobbande månad. Något jag ska njuta av den så snart det första bokslutet på länge är över. Wish me luck!

Ikväll drog jag på mig min lilla blommiga och gick på disputationsfest. Med hela lilla familjen. På grund av sällskapet blev vi inte långvariga, men det var ändå trevligt att mingla till ett glas vin eller två en stund. Med en mansförkyld man och två barn i släptåg. 

Glesheten mellan inläggen beror inte så mycket på att jag har börjat jobba som att jag har varit ledig. Och då jobbat hemifrån. Att det har varit fullt upp med jobb är kanske att ta i, men på hemmafronten är det alltid full rulle. Alice kryper och Victor... Ja, han är mest sitt vanliga livliga jag. Att vi dessutom åkte på några härliga dagisbasilusker förra veckan ökade inte direkt på mina energidepåer. Men nu. Snön har äntligen smält undan och jag kan cykla till jobbet. Mitt gymkortsköp har äntligen gått igenom och jag har kommit igång med årets träning så smått. Veckans höjdpunkt? Dagens lön!

Snön har ju inte direkt avtagit under den gångna veckan - tvärtom. I torsdags kom det så mycket snö att jag nästan inte kunde gå utanför dörren. Idag har snön lagt sig och med temperaturer som inte var alltför kyliga var det en perfekt dag för lite pulkaåkning. Victor hade hur kul som helst - tills han trillade av pulkan mitt i en backe. Efter gråt och tandagnisslan somnade han av ren utmattnad - på pulkan.

Så var man tillbaka på kontoret. Som om ingenting hänt. Och så är det ju, har jag fått erfara efter ett antal förmiddagsmöten. Ingenting har hänt. Inte som sist jag var mammaledig, då hela organisationen kastats omkull. Just nu känns det bara som återtåget efter en längre julledighet. Men jag antar att det blir andra bullar så snart min - inte lite förvirrade - chef kvicknar till. Till dess tar jag en kaffe och pluggar ikapp vad jag missat på tio knappa månader. Och en dagens, såklart. För gamla tiders skull. 

Det är inte bara min föräldraledighet som tar slut imorgon, utan även Victors jullov. Det ska bli skönt med lite rutiner igen. Nu är det slut på sena frukostar och förmiddagsslappande i pyjamas framför TV:n. Lite mer oklart är hur Victor - och övriga familjen - ska komma utanför dörren före klockan nio. Lite kommer vi allt att sakna lovet ändå..

Efter en historiskt varm höst - och jul - slog slutligen rysskylan till. Med besked. Den här veckan har inte bara temperaturerna klättrat under minusstrecket utan snön har även fallit. Och smält bort. Och fallit igen. Nästa vecka ska det blir upp till tio minusgrader. Tio skånska minusgrader. De är inte att leka med. Jag, som oroade mig förfärligt mycket för den globala uppvärmningen och klimatproblemet istället för att njuta av den ljumma hösten, blev till en början glad över snön. Äntligen kunde Victor få komma ut i pulkabacken igen! Glädjen blev dock kortvarig när jag insåg exakt hur kallt det var utomhus. Varken jag eller Victor var så sugna på att spendera tid i pulkabacken med skånska isvindar innanför jackorna. Nu längtar jag naturligtvis efter våren igen. En vecka extremvinter per år borde räcka. Det återstår att se hur länge den här håller i sig. 

Ja, imorgon är det alltså dags. Då ska jag börja arbeta för brödfödan igen. Men bara halvtid fram till 1 mars. Jag kan ju inte säga att jag längtar överdrivet mycket, trots att det faktiskt ska bli lite skönt att smita iväg från hemmet ett par timmar och tänka på annat än blöjbyten och dagishämtningar. Vi får se hur jag känner efter morgondagen. 

I torsdags firade vi in ett nytt år. Igen! Hur fort har inte 2015 gått? Nu  är det redan nya tag på ett nytt år. Och för en gångs skull led jag inte av någon större nyårsångest på nyårsdagen. Detta kan dock haft med nyårsaftonens något lägre alkoholintag, och det faktum att jag inte skulle upp och göra årsbokslut den andra januari, att göra. Om en dryg vecka ska jag visserligen gå tillbaka till jobbet och vågar knappt säga att jag längtar. Denna längtan lär ju vara snabbt övergående, men just nu ser jag faktiskt fram emot lite intellektuell stimulans och kaffepauser med kollegorna.