Mismatch

Knappt hann vi ladda om efter lillasysters kalas innan det var dags för Victors 9-årsdag. En dag som det har längtats efter och tjatats om i evigheter. Som sig väl så bör i den åldern. Fredagen den trettonde var det äntligen dags! 

 

 

 

Den bästa presenten serverades dock vid frukosten; en alldeles egen iphone. Konceptet "wait til eight" har blivit "wait til nine" här hemma. Nu ska det bli spännande att se hur lång livslängd den här mobilen får.

 

 

Så blev vår lilla Hedda 1 år. Det senaste året har gått fortare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Det är väl så när man har fyra barn, jobbar och livet snurrar på. Men ändå! Vår lilla bebis har fyllt året. 

Inte helt medveten om vad som hände väcktes hon ändå med skönsång och presenter på morgonen. Rutinerna fick rulla på; sång, presenter, frukost, tårta. Även om det kanske var syskonen som var mest nöjda över födelsedagskonceptet och papper och snören till paketen faktiskt var roligare än själva innehållet. 

 

Alltid jordgubbstårta på födelsedagar som inträffar på vårkanten. Det vill säga hela familjens utom min. Då slår vi på stora trumman. 

Hedda i min gamla outfit från min ettårsdag. Äpplet faller inte långt även om just färgerna gör det i det här fallet. Här med den nyinförskaffade dockan, som var en present från mormor, i ett fast grepp. 

.. till den dag då du ska fylla sju? För längtat, det har hon gjort om något. Och i söndags var det äntligen dags. Trötta och något slitna efter föregående kvälls 40-årsfest firade vi lilla Alice hela dagen. Från tidig morgon till sen kväll. Hon fick även uthärda två visningar, men fick både cykel, ipad och hamburgerlunch för besväret. Det kan låta mycket, ja? Men ipaden var tänkt som julklapp, men då den inte fanns inne då fläskade vi på till födelsedagen istället. Det är tur att vi inte har några andra utgifter nu.. hrm. 

Efter många påpekanden om att hon var vaken fick hon presenter på sängen..

.. och i vardagsrummet. Cykeln kom kanske inte helt och hållet som en överraskning, eftersom Alice själv cyklade hem den från cykelhandlaren dagen innan. Lika glad för det blev hon ändå. Äntligen är dagarna på småbarnscykeln räknade!

Fina födelsedagskläder fick hon också. En så oerhört bortskämd flicka. 

Bortskämdheten kulminerade väl något när hon även fick en iPad. 

Och jordgubbstårta! Alltid jordgubbar på marängbotten. Min specialitet som alla barnen får tills de börjar önska sig något annat. 

Hur som. Alice var - nästan hela dagen - på ett strålande humör och hennes mamma och pappa var nöjda och glada när det äntligen var läggdags. Nu stundar ännu en födelsedagsvecka innan vi tar påsklov!

Vi väckte en exalterad och förväntansfull liten kille, som för första året verkligen förstod och uppskattade konceptet födelsedag. Han visade sig även vara en naturbegåvning på att öppna (slita) upp paket. 

Syskonen hjälpte trots detta mer än gärna till. Längtan efter deras egna födelsedagar har ju inte blivit mindre nu. Tur att det inte dröjer länge förrän det är deras tur. 

Världens gulligaste fyraåring. Med en vilja av stål och ett temperament som heter duga. Undrar var det kommer ifrån..

Med sina presenter innan avgång till firandet på förskolan. Hela dagen var en fest!

Jag och Hedda klädde också upp oss dagen till ära. Vi fick båda utanför våra comfort zoner; jag i färg och Hedda i klänning och tofs. 

Dagen avslutades med att Otto fick en cykel. Visserligen Victors - och Alices - gamla som vi rustade upp och gav till Otto. Älskar att slippa köpa nytt! Och födelsedagsbarnet - han var mer än nöjd!

Paljetter, som sagt. Och vintage anno 2015 för Heddisen. 

Det kanske inte är den VACKRASTE dukningen jag sett, men nog så festlig. Spara på inget när det är nyår!

Och så årets sista försök till en bild framför granen på alla barnen. Så skönt att det nästan kommer att dröja ett år innan jag ger mig på detta igen. 

Heddas första nyår och smååringarna i varsin partyhatt. Är det fest så är det!

Familjen kom upp till paket i strumporna och ett juldukat bord. Efter lite lek och fix bar det av till mormor för sen jullunch, champagne och Kalle Anka. Perfekt upplägg att köra det mitt på dagen. 

Barnen och Bolle. Att få till en bra bild på fyra barn är - som bekant - omöjligt. Jag är numera glad om en tittar in i kameran och ingen blundar. Lättare sagt än gjort. Det gick lite bättre när den vilde i gänget lämnade för andra åtaganden. 

Efter en kylslagen promenad hem kom den efterlängtade tomten. Han var en glad och kul, eventuellt finlandssvensk, prick, som jag tyvärr missade. Nåväl, kanske har jag turen att springa på honom nästa år. 

Hedda sov sig lyckligtvis igenom hela julklappsutdelningen, men vaknade upp och fick sina klappar till slut. Här i en urgullig basker från Alices gudfar. Söt som socker. 

Sen blev det middag med ett minijulbord. Vi lyckades i alla fall checka av det jag anser är viktigast; sill, lax, ägg, hemmagjorda köttbullar, skinka, äpplemos, rödbetssallad, prinskorvar och - en otroligt svåråtkomlig och därmed överprisad - brunkål. Vi blev mätta!

Och som en avslutning på en härlig, men intensiv, dag tog vi den obligatoriska familjebilden. En person mer än förra året. Nu räcker det!

God jul! 

I Ystad på familjefirandet av 40-åringen. Hedda i ett sällsynt hårband, som det nog dröjer innan jag drar på henne igen. Hon har ju i ärlighetens namn inte så mycket hår. Det har ju däremot jag och min syster. Nio dagar innan ett efterlängtat - och välbehövligt - klipp. 

Såhär glad blev hon för presenten. En weekend (typ) i Köpenhamn. När får framtiden utvisa. En kvalificerad gissning är att det inte blir i år. 

Vi har också firat advent nästan hela december. Dagen före lucia med både glögg, lussebullar och tända adventsljus. Ibland händer det. 

På självaste lucia, tillika 40-årsdagen, åt jag lunch med festföremålet med familj på MJ’s. Lyxigt värre!

Sedan gick jag hem till mitt egna lilla luciatåg. 

Tjejerna chillar efter ett bejublat uppträdande. En lucia och en tomtemor. 

Helgen efter var det dags för den riktiga festen. Trots många coronarelaterade avhopp blev det en helkväll med myyycket bubbel och babbel. Jag lyckades med konststycket att ta noll bilder. Bara det måste väl bevisa hur roligt jag hade!? Nu stundar jul och nyår, men därefter drar jag gärna ner på tempot tills typ mars!

Födelsedagsbarnet i egen hög person. 72 har aldrig sett bättre ut!

Här med Hedda, det yngsta av barnbarnen, som tyckte att en servett var toppen som snacks. 

Och så maten! Min i förgrunden och Heddas i bakgrunden. En otrolig smakupplevelse. Värd varenda krona!

Från att inte vilja klä ut sig alls på förskolan fick Otto feeling och ville inget hellre än att gå all in som Spiderman. Något han skötte med bravur. 

Hela gänget samlades på en halloweenpyntad trapp innan det bar av på godisjakt. En mycket framgångsrik sådan, ur barnens perspektiv. För mig var det mer en nollsummeaffär, då en ständig ström av utklädda barn kom och skulle ha godis. I dagarna tre!

Skönt var det när vi lämnade godishysterin bakom oss och checkade in i Båstad. Här chillade vi lite på rummet innan vi intog poolen. 

Jag korkade upp en flaska bubbel och hela familjen svidande om till badkläder. Så otroligt gulligt med badrockar till de små!

Full rulle och lek i en nästan helt folktom pool. Lyckan! Sedan var det ännu mer lycka med all-you-can-eat-buffé för barnen och trerätters med vinpaket för de vuxna. Alla nöjda!

Innan hemfärd tog vi en promenad längs stranden och drömde om sommarhus för åttasiffriga belopp. Drömma kan man alltid…

Sagt och gjort! Jag vill säga att de hade gjort så fint, men ska jag vara helt ärlig hade jag själv ett finger med i dukningen kvällen innan. Kontrollbehovet är det sista som lämnar människan. 

Efter lite telefonsamtal och fix gav jag mig ut på en kort, kvav och otroligt svettig löptur innan vi skulle iväg. Dagens lågvattenmärke. Jag eftersvettades i säkert två timmar. Men det var väl skönt att ha det gjort, antar jag. 

Lunchutflykten gick till Skanör och Badhytten, där jag serverades bubbel och poke bowl. Två av mina favoriter. 

Alla mina människofavoriter serverade mig också den finaste födelsedagspresenten - ett litet diamanthalsband att ha på sig… alltid. 

Såhär fint!

Sedan badade vi och det var ungefär då mina eftersvettningar upphörde. En försmak på klimakteriet kanske. Jag är ju ett år närmare och så vidare. 

Väl hemma svidade jag om och drack bubbel. Försökte få till en bra bild i trädgården, men det visade sig vara omöjligt. Alice tog bilderna underifrån på grund av sin längd och Erik hade bara tålamod nog att ta en bild. Så det blev som det blev, men var på det hela taget en mycket härlig födelsedag. Nu är jag redo för allt vad 38 har att erbjuda. 

Jag slapp bära korset denna gången och lämnade istället det ansvaret till nästa generation. Som kanske har en del kvar att lära, men allt som allt klarade uppdraget med bravur. 

Framme vid dopfunten. Hela familjen och gudföräldrar samlade. 

Otto förstod inte alls konceptet med att sitta still utan sprang mellan bänkraderna. Hela tiden med hatten på!

Amelie svidade snabbt om till sin mammas gamla klänning efter dopet. Här med mamma själv i egen hög person. 

Och här är vi med vår mamma och de stackars mellanbarnen. Som det faktiskt inte är ett dugg synd om, i alla fall inte på den här bilden. 

Här med de minsta i familjen, då även dopbarnets mamma har bytt om. Jag har tagit av mig solglasögon och ser ut som om jag precis har gått igenom sju svåra år. Vilket jag på sätt och vis har. Det har inte varit många pauser mellan graviditet, amning och småbarnsår sedan 2012. Gissa om jag ska ta igen det senare. Med en hel del botox till min hjälp. 

Äntligen har vi kommit en bit in i april och därmed klarat av tre födelsedagar och en bröllopsdag, som alla sker lite för tätt inpå varandra. Little did I know, när jag gick med på att förlägga bröllopsdagen dagen före Eriks födelsedag (för att han inte skulle glömma bort den och med någon slags vision om att vi inte skulle fira hans födelsedag. Well...). Men nu är vi ute på andra sidan. Efter Ottos födelsedag och smååringarnas släktkalas kom Alices 6-årsdag och kalas för kompisarna, tätt följt av en mer eller mindre bortglömd gummibröllopsdag, för att kulminera i Eriks 40-årsdag. Jag är nästan glad att det pågår en pandemi så att firandet inte kunde bli mer storslaget.

 

 

Födelsedagsbarnet fick oombedd hjälp från sin lillebror med presenterna. Hon lät dock saken bero på grund av att hon var glad och nöjd att det äntligen var dags för Dagen med stort D.

 

 

Vid frukosten väntade ännu fler paket och ett bord dukat enligt konstens alla regler. Enligt de regler jag dukat bordet med de senaste veckorna..

 

 

Efter en hel dags firande avslutades dagen med önsekmål från födesedagsbarnet - lasagne och marängswiss. 

 

Tro dock inte att festligheterna slutade där. Redan dagen efter var det dags för barnkalas, där åtta kompisar samlades för att fortsätta firandet. Alice, som varit klar sedan klockan 9, trivdes som fisken i vattnet med att stå i centrum och att ha alla kompisar hemma hos sig. Två timmar senare var festen - liksom jag - slut.

 

 

En sanering av kök och hus senare ställde jag om till nästa födelsedag. Äntligen lite vuxenfir! Eriks 40-årsdag gick egentligen inte av för hackor. Han väcktes med "skönsång", frukost och överraskningstennis. En av många presenter. 

 

Nybakad 40-åring efter en bättre lunch på vårt nya go-to-ställe; Dragörkajen. Lugnt och skönt och utsikt över vattnet. Samt god mat såklart.

 

Med sjuka barn, påsklov, fotbollscamp och en påskhelg i bagaget var det en ren fröjd att valsa in i en helt vanlig - om än kort - vecka igen. Alla barnen är iväg, vi jobbar på och livet känns som vanligt. Minus den otippade och ovälkomna kyl- och snöstorm som har kommit på besök. 

 

Innan kylans ankomst avnjöt vi dock en lång, men fin, påskledighet. Långfredagen firades med släktkalas för Alice och Otto, som fyller år lite för tätt inpå varandra. Att ha separata kalas för släkten finns inte på kartan. Någonsin. Nu blev det ett klassiskt barnkalas med presenter, varmkorv, tårta och lek. Årets tråkigaste dag utvecklades till lite av en fest. För barnen i alla fall. 

 

Alice visade upp sig från sin allra bästa sida; medan de små killkusinerna höll hov på motsatt högkant. Otto förmodligen sneglandes mot kakfatet. 

 

På påskafton sken solen och efter en otroligt uppskattad äggmålning och inte lika uppskattad påsklunch bestämde vi oss för att åka på en utflykt till sydligare breddgrader. 

 

Vi åkte till Skanör, där vi gick en lång och blåsig promenad i solen och åt glass på Da Nonna innan vi begav oss hemåt för påskäggsjakt i trädgården. 

 

Med kartan i högsta hugg och otroligt fokuserade barn var detta eventuellt den snabbaste påskäggsjakten i mannaminne. Dock har väl barnen aldrig varit så lyckliga som när de hittat varsin kanin sprängfylld med godis. Vad mer kan man behöva? Vad mer kan man begära?

Förra veckan fyllde lille Otto 3 år! Jag kan inte förstå att han redan har blivit så stor. Han är dock inte fullt så stor att han helt förstår vad födelsedagen går ut på och övelät mer än gärna presentöppnandet till syskon och föräldrar, till någras stora förtjusning. 

 

Med facit i hand var nog ballongerna den mest populära presenten. Bra att veta till nästa år om vi vill komma lite billigare undan!

 

Efter skönsång och paket på sängen på morgonkvisten blev det frukost med flagga och ännu mer paket. Otto, som varit hostig och lite snuvig hela veckan fortsatte treårsdagen i samma anda. Att stanna hemma, vill säga. Denna gång i sällskap av storasyster som också dragit på sig en mytomspunnen hosta...

 

 

Fina kläder fick han, den lille dinosaurieälskaren. Och ballonger, som sagt. 

 

 

Det var kanske också den första riktigt fina vårdagen sedan senaste bakslaget. Nu hoppas vi att våren är här för att stanna! Och som född på våffeldagen fick Otto även fira med en lyxig våffla. Han höll sig dock mest till glass och bär och jag tvingades - inte alltför motvilligt - själv sätta tänderna i våfflan.

 

Våfflor på dagen utesluter dock inte tårta på kvällen. Fyller man år så gör man! Otto har utvecklat ett enormt kamerahat och att fånga honom på en medveten bild är helt omöjligt. Därav kvalituttan på bilderna från treårsdagen. 

 

Detta händer om man inte hinner väja undan med kameran i tid.. 

 

Nu har alltså startskottet för vår födelsedagssäsong gått. På långfredagen är det släktkalas för både Alice och Otto och nästa helg fyller Alice 6 år och ska ha kalas för förskolekompisarna, tätt följt av såväl bröllopsdag som Eriks 40-årsdag. De två sistnämnda firas dock utan förskoleompisarna. Efter denna rusch kommer jag äntligen - fullständigt ruinerad - kunna koppla av en smula innan nästa majs festligheter sätter igång. Ibland tänker jag att man borde kanske ha försökt sig på att planera barnens ankomst...

Barnen var uppklädda till tänderna och kände av feststämningen. Förutom Otto, som var livrädd för alla tidiga fyrverkerier..

Han var desto mer förtjust i nyårshatten. Är det fest så är det!

Tomtebloss hör såklart nyår till. De vuxnas efterrätt bestod av hallon, citrongrädde, turkisk peppar (jo, faktiskt!) och maränger. Barnen fick marängsviss, följt av godis. 

Vi skålade in det nya året i champagne redan innan middagen. Till tolvslaget kan man ta någon billigare sörja!

Endast de "vuxna" höll ut till tolvslaget. Smååringarna gick och knöt sig någon timme tidigare, men Victor var superpigg och imponerad av alla fyrverkerier. 

Mindre pigg var han kanske dagen efter när vi åkte till Bokskogen för att grilla och andas skogsluft. Barnen, som inte bara vänt på, utan rentav sprängt hela dygnet, slocknade som små ljus på vägen hem.. 

.. och höll sig sovandes. Sedan var nyår över och vi har ägnat en stor del av tiden till att försöka återgå till vanliga rutiner och återskapa en något sånär normal dygnsrytm igen. Eller; vem försöker jag lura? Jag tror att vi alla njuter av sovmorgnar och lata dagar trots att det ska bli obeskrivligt skönt när skolor och jobb drar igång igen. 

När det var uppehåll besökte vi dock en lekplats. Det var rått och kallt, men barnen verkade inte misstycka. 

Här trivs jag allra bäst och det är detta jag kommer att sakna mest med julledigheten. Har fått på nya Lassemaja till barnen och själv varvade jag läsning med jobb. Perfekt!

Annars har jag mest glidit runt såhär. Luvtröja och pyjamasbyxor. Vad mer kan man behöva? Det kommer att bli jobbigt den dagen jag måste gå tillbaka till jobbet. 

Otto har däremot varit bättre på att klä upp sig, här ovan i en fin tröja som han fick i julklapp av sina kusiner. Lätt medtagen efter en oklar gråtattack, men väl så söt. 

Victor har spenderat (för) mycket tid med sina julklappar. Nintendo OCH ny TV. Lite i mesta laget om ni frågar mig, men han får snällt dela med sig till sina syskon. Som än så länge är måttligt roade av just FIFA, men var sak har sin tid.

Nu laddar vi om för årets sista högtid - amatörernas afton - nyårsafton. Vi kommer att spendera kvällen hemma med familjen och massa godsaker. Kanske blir det lite fyrverkerier och - förhoppningsvis - tidig sänggång. Nyår - det mest överskattade vi har. 

Vi började dagen med avslutningen på julkalendern, följt av paketöppning av innehållet i strumporna, frukost och allmänt mys. Sedan fick de stora barnen gå ut och leka medan jag och Otto gick till Ica för att vila upp oss inför vad som komma skulle respektive inhandla den sista julmaten. 

Victor hade även högläsning ur den sista boken i Pixi-kalendern. Högtidligt!

Och jag lyckades knäppa en inte alltför dålig bild av alla barnen - finklädda framför granen. Synd att jag inte hade denna till årets julkort. 

Det åts julmat i mängder. Både till lunch och middag. Och därefter. Efter denna jul vill jag aldrig mer se, tänka på eller än mindre tillaga julmat igen.

Efter Kalle Anka och ett välkommet besök av mormor, som lämnade finfina julklappar kom tomten. Så efterlängtad! Otto grät av rädsla medan Alice och Victor tyckte att årets tomte hade många gemensamma beröringspunkter med deras pappa... 

När jag tröttnade på att ha packat upp cirka femtusen bitar av omslagspapper, åtskilliga kartonger och mängder av presentsnören svidade jag om inför kvällen. Trots att vi firade själva kan man väl få klä upp sig? 

Det var inte bara barnen som hade varit snälla i år. Jag fick det här fina armbandet från Tory Burch. Tack tomten!

X antal kilo julmat i magen senare, följt av  timmar av lek med julklapparna avslutade vi kvällen med att ta en familjebild. Efter oändligt antal försök med självutlösaren fick vi till en där alla 1. fick plats och 2. tittade in i kameran. Lycka!

När barnen äntligen hade somnat kom dagens verkliga höjdpunkt; jag svidade om till myskläder och såg i lugn och ro en julfilm (som jag sedermera somnade till..) i soffan. Njöt av lugnet efter stormen och den - trots allt - lyckade dagen. Skönt ändå att det är ett år till nästa gång!

Det är viktigt att ha nybakta bullar lagom till lucia. Den första batchen, som vi bakade till första advent, är redan slut. Alice var en duktig, men inte speciellt tålmodig hjälpreda. 

På luciamorgon smög vi upp, tittade på luciatåg och julkalendern och åt sedan en stor och god frukost som avslutades med ovan nämnda bullar. Sedan var det dags för barnens aktiviteter. Ingen rast, ingen ro. 

Alices avdelning lussade för småbarnsavdelningarna dagen efter lucia. Det var en glad och uppspelt lucia, som gärna körde en repris framför granen på kvällen. 

Nästa år hoppas jag att allt är som vanligt och att vi kan få komma och titta på uppträdandena på plats igen. Det väntas även ett rejält baluns hoppas jag, då min syster som fyller 40 år (!!) då!

Far och alla barnen i olika konstellationer. Längst ner i ålders ordning; Victor, Alice och Otto. Otroligt hur de kan ha sina egna drag i så tidig ålder. 

Och så fars dags höjdpunkt, enligt vissa. Creme brûlée-pajen, som jag kämpade med hela eftermiddagen. Värd varenda dyrbar minut. 

Annars då? September har mest bestått av tråkigheter, såsom otaliga mängder vab, men även en klimatutmaning med jobbet, lite jobb och lite träning. Kort sammanfattat. Och festligheter! Förra veckan klämde jag både in sommarefterfest med jobbet och tjejmiddag. Sen var det fullt i kalendern. Månaden har antingen varit så ospännande eller händelserik att jag knappt lyckats ta en enda bild, så istället för att bjuda på en trött selfie bjuder jag på det senaste - och enda - alstret i mobilen sedan jag sist bloggade. Alice i sina nya gympabyxor på väg till gymnastik. Söt som socker. 

Oktober månad SKA bli månaden då jag ska bli bättre på att använda min nya fantastiska kamera. Looovar jag...