Mismatch

Så var det dags för barnens - tillika världens längsta - högtid i år igen. Halloween! Just i år känns det som att det firats som aldrig förr och då har inte ens "riktiga" Halloween varit än. För den här familjen har vi dock satt p för i år. Halloween är över.

 

Det började redan i torsdags med Halloweenfest och spökrunda för stora och små på förskolan. Hedda var måttligt road.

 

Otto var desto nöjdare. Inte varje dag man får gå klädd som en fullfjädrad spindelman, trots att masken fick ryka när han satte foten på förskolan.

Dagen efter var det syskonens tur. Victor, som är för cool för Halloween (Halleluja!) gömde sin dräkt under tröjan och satte bara på sig den i klassrummet på den uttalade festtimmen. Alice var mer förnöjd och häxklädd hela dagen.

Dagen efter var det dock dags igen. Både Halloweenfest hos en klasskompis och klassiskt trick-or-treat i våra före detta hoods stod på agendan för Alices del. Denna gång något modigare med både blod runt mun och färg i hår. Ett litet helvete att få bort bådadera.

 

Så fort Otto hörde ordet "godis" haffade han en påse och hakade på att hämta hem Alice. Han knackade bara på hos ett par familjer, men lyckades samla ihop förvånansvärt mycket godis på den korta tiden. 

Och världens minsta och gulligaste häxa kämpade på. Ramlade och rumlade, snubblade på sin mantel och hade sig.

 

 

Sedan var det dags att åka hem med en årsförbrukning av godis i pumpaväskan...

 

 

.. som såklart den lilla häxan gick loss på. Är det ens möjligt att bli arg på henne?

Åter till födelsedagen. En bra dag förutom en smärre incident med en borttappad vigselring. Jag blev väckt av skönsång,  presenter och sedermera frukost med hela familjen, följt av sen lunch i Skanör, träning, middag och packning inför morgondagens semestertripp. Tajmingen är inte alltid på topp. 

Här sjunger de. Vissa pigga, vissa halvvakna, alla halvnakna. Och Alice i mitt gamla nattlinne från NK på 80-talet. Låt oss ta en närmare titt på det. 

Jordgubbsnattlinnet i lila. Otroligt att några trådar fortfarande hänger ihop. 

Lunch på Badhytten i Skanör. Jag åt moules; en het och mäktig historia som jag kanske inte väljer nästa gång. Jag måste lära mig att alltid gå på de säkra korten. 

Drack även ett glas chablis, som var ett säkert kort. 

Födelsedag innebär finklädd. Jag invigde min enarmade färgglada klänning i bäckombölja dagen till ära. 

På kvällen blev det ännu ett klädbyte. Och tomtebloss i brist på ljus. 39 år och tillbaka på ruta ett. Boende i lägenhet i stan igen. Större familj än någonsin, mindre lägenhet än någonsin. Kaoset är totalt. Jag HOPPPAS att det bara kan bli bättre till 40-årsdagen. Till dess önskar jag mig inte bara en - utan två! - hus. För vad är egentligen livet utan sommarstuga? Det är den enda frågan jag har grubblat på i sommar. Svaret följer eventuellt. 

Till allas stora förvåning blev det en riktigt varm och solig midsommar. Som svensk blir man nästan helt ställd av detta; vad gör man när det inte är ömsom regn, ömsom sol på midsommarafton? Tja, man gör det bästa av situationen helt enkelt och njuter så länge det varar.

 

 

Vi drog till traditionsenligt midsommarfirande, som varit inställt i två år på grund av pandemin. Det var sång, dans och majstång. Allting som innefattar en riktig midsommar.

 

 

Barnen var försiktigt positiva. Otto körde förskolekransen i papp.

 

Alla vet att det är vitt eller bl,ommigt som gäller på midsommar. Jag körde på det förstnämnda, vilket visade sig vara ett smart val med tanke på värmen.

 

Förskolans dag, klassträffar, förskoleavslutning, jobbfester, skolavslutningar och tjejmiddagar har avlöst varandra i ett hiskeligt tempo. Juni har börjat bra, men intensivt. 

 

 

En något kylig, men nederbördsfri, torsdag samlades hela klassen med syskon och föräldrar på Ribban för grill, lek och samkväm. Klassen uppträdde med låtarna de övat in med tvåornas kör. En mysig avslutning på tvåans läsår. Nästa år blir de äldst på lågstadiet. Jag har sagt det förr, men det tål att upprepas; vart tar tiden vägen?

På fredagen var det middag med sex vuxna och nio barn. Outnumbered sedan länge!

 

Något soligare blev det ett par dagar senare när det var dags för picknick med Ottos förskola. Femåringarna, tillika de blivande skolbarnen, tog förskolestudent och föräldrar, barn och lärare samlades för mer mat, lek, prat och stoj. 

 

 

Sedan var det dags för mitt eget jobbs sommarfest. Som vanligt sparades det på inget när Mpya bjöd på dans. Alla är ju inte lika pigga på att tacka ja till precis allt, men jag - som sällan kommer ut - passade såklart på när tillfället erbjöds. Här på lilla torg innan jag trampade hemåt. Den enda bilden jag knäppte på en i övrigt mycket trevlig kväll.

 

Och så blev det skolavslutning. Den första som vi föräldrar fick vara med på sedan Victor började skolan. Pandemin har ju minst sagt satt en del käppar i hjulen.

 

 

Jag klädde också upp mig. En randig historia från Gina Tricot. Den påminner mig om hur min föräldrargeneration klädde sig på skolavslutningar när jag var barn. Tyvärr fick jag ha en stickad tröja över, då vädret inte riktigt visade sig från sin bästa sida. Men vad gjorde väl det? Det regnade inte och vi fick se barnen uppträda. Gåshud!

 

 

Sen tittade solen fram och trots att jag inte fick ta bilder under framträdandena lyckades jag knäppa av några på Alice och Victor utanför skolan. Alice var uppklädd i ny klänning dagen till ära och Victor hade inte på sig sina fotbollskläder. Alla småsegrar räknas. Nästa år ska jag lura på honom en skjorta.

 

Att då fyra barn att bli bra på bild som hobbyfotograf är så gott som en omöjlighet. Här är ett axplock av de bilder jag tog, men ingen blev väl bra på alla om jag säger så. Det blev dock en mysig eftermiddag på Kulturen i Lund där vi både åt lunch (alla), skrattade så vi kissade på oss (Otto), fick på förekommen anledning nya kläder (också Otto), sjöng psalmer i den gamla kyrkan (alla utom Hedda) och drack kaffe (jag och Erik). En toppendag som ni hör. Och glad är väl jag att jag faktiskt inte bor i Lund, men kan besöka det då och då. Nästa gång på onsdag då det vankas läkarbesök för Otto. Hur någon har tid att jobba i dessa tider övergår mitt förstånd. 

En teckning med några ord säger mer än tusen ord. 

Knappt hann vi ladda om efter lillasysters kalas innan det var dags för Victors 9-årsdag. En dag som det har längtats efter och tjatats om i evigheter. Som sig väl så bör i den åldern. Fredagen den trettonde var det äntligen dags! 

 

 

 

Den bästa presenten serverades dock vid frukosten; en alldeles egen iphone. Konceptet "wait til eight" har blivit "wait til nine" här hemma. Nu ska det bli spännande att se hur lång livslängd den här mobilen får.

 

 

Så blev vår lilla Hedda 1 år. Det senaste året har gått fortare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Det är väl så när man har fyra barn, jobbar och livet snurrar på. Men ändå! Vår lilla bebis har fyllt året. 

Inte helt medveten om vad som hände väcktes hon ändå med skönsång och presenter på morgonen. Rutinerna fick rulla på; sång, presenter, frukost, tårta. Även om det kanske var syskonen som var mest nöjda över födelsedagskonceptet och papper och snören till paketen faktiskt var roligare än själva innehållet. 

 

Alltid jordgubbstårta på födelsedagar som inträffar på vårkanten. Det vill säga hela familjens utom min. Då slår vi på stora trumman. 

Hedda i min gamla outfit från min ettårsdag. Äpplet faller inte långt även om just färgerna gör det i det här fallet. Här med den nyinförskaffade dockan, som var en present från mormor, i ett fast grepp. 

Äntligen maj! Maj kommer oftast med vår och hopp om livet. Så även denna gång. På valborg invigdes grillen för säsongen när goda vänner kom över på korv, hamburgare, öl och vin. Det fanns något för alla smaker. Och nu är det vår! Om dagarna går studsmattan varm och jag har till och med tagit fram dynorna. Det börjar likna vår, banne mig!

Jag jobbar dock ännu ett bokslut och känner att stressen har mig i ett järngrepp nästan jämt. Fem födelsedagar på sex veckor, ett deltidsjobb där jag ständigt förväntas vara online, barnens aktiviteter, träning, matlagning, visningar och så vidare i all oändlighet. Men! Snart är jag ledig igen och ska njuta av vårvärme, flyttstädning och såklart; den här lilla tjejen som fyller 1 år (!!) imorgon! Galet!

Familjens solstråle och älskling. Ingen irriterar sig på henne (jämfört med hur mycket familjemedlemmarna kan irritera sig på varandra). Kommer hon alltid att komma undan med allt?

Så var påsken över. Tillika vår bröllopsdag, Eriks födelsedag och mitt allra sista bokslut för Pågen. Det börjar bli vår och vår långa födelsedagssäsong börjar lida mot sitt slut. Nåväl, hälften är klara i alla fall.

 

Eriks 41-årsdag innefattade lyxig frukost, vinlunch, tårta och sushi. Och en väldig massa blåsande för födelsedagsbarnets del. 

På långfredagen hade vi - förutom tråkigt - även påskäggsjakt i trädgården. Påskafton firades med barnens mormor och kusiner och jag tog inte en enda bild på hela dagen. Det var dock en mycket lyckad tillställning med massa mat, äggjakt och samkväm. Sedan cyklade vi hem till mer mat och lördagsgodis. Är det påsk så är det. 

Det finns nämligen få högtider jag uppskattar mer än påsken. Inga måsten, bara ledigt. Inget mörker och snöblask som till jul, utan vår och lite ljusare kvällar. Och så massa godis, såklart. What's not to like? 

Vi hann även med ett par utflykter under vår efterlängtade ledighet. Tirup och Smygehuk! Och så en mindre efterlängtad påskrunda i löpspåret. Är det nu jag är tillbaka?

Ledigheten var alltså - som vanligt - snabbt övergående. Det enda som räddar mig den här veckan är det faktum att det bara är fyra arbetsdagar. Och då jobbar jag ändå bara 40%. Hemifrån. Hur ska det egentligen gå när jag ska tillbaka på heltid? Och när blir det? Frågorna är många, svaren få. Förhoppningsvis trillar allt - förskola, skola, jobb, bostad - på plats inom kort. 

.. till den dag då du ska fylla sju? För längtat, det har hon gjort om något. Och i söndags var det äntligen dags. Trötta och något slitna efter föregående kvälls 40-årsfest firade vi lilla Alice hela dagen. Från tidig morgon till sen kväll. Hon fick även uthärda två visningar, men fick både cykel, ipad och hamburgerlunch för besväret. Det kan låta mycket, ja? Men ipaden var tänkt som julklapp, men då den inte fanns inne då fläskade vi på till födelsedagen istället. Det är tur att vi inte har några andra utgifter nu.. hrm. 

Efter många påpekanden om att hon var vaken fick hon presenter på sängen..

.. och i vardagsrummet. Cykeln kom kanske inte helt och hållet som en överraskning, eftersom Alice själv cyklade hem den från cykelhandlaren dagen innan. Lika glad för det blev hon ändå. Äntligen är dagarna på småbarnscykeln räknade!

Fina födelsedagskläder fick hon också. En så oerhört bortskämd flicka. 

Bortskämdheten kulminerade väl något när hon även fick en iPad. 

Och jordgubbstårta! Alltid jordgubbar på marängbotten. Min specialitet som alla barnen får tills de börjar önska sig något annat. 

Hur som. Alice var - nästan hela dagen - på ett strålande humör och hennes mamma och pappa var nöjda och glada när det äntligen var läggdags. Nu stundar ännu en födelsedagsvecka innan vi tar påsklov!

Vi väckte en exalterad och förväntansfull liten kille, som för första året verkligen förstod och uppskattade konceptet födelsedag. Han visade sig även vara en naturbegåvning på att öppna (slita) upp paket. 

Syskonen hjälpte trots detta mer än gärna till. Längtan efter deras egna födelsedagar har ju inte blivit mindre nu. Tur att det inte dröjer länge förrän det är deras tur. 

Världens gulligaste fyraåring. Med en vilja av stål och ett temperament som heter duga. Undrar var det kommer ifrån..

Med sina presenter innan avgång till firandet på förskolan. Hela dagen var en fest!

Jag och Hedda klädde också upp oss dagen till ära. Vi fick båda utanför våra comfort zoner; jag i färg och Hedda i klänning och tofs. 

Dagen avslutades med att Otto fick en cykel. Visserligen Victors - och Alices - gamla som vi rustade upp och gav till Otto. Älskar att slippa köpa nytt! Och födelsedagsbarnet - han var mer än nöjd!

På sportlovet valde vi - i ett svagt ögonblick - att boka en miniskidresa till fjällen. En miniresa dit är aldrig en miniresa när man - som vi - bor i Skåne, men föga anade vi magnituden av den jobbighet vi hade framför oss. 

Säfsen ligger i princip så långt söderut man kan komma i fjällen. Tillräckligt snösäkert, men cirka tre timmar kortare bilresa än till exempelvis Sälen. Tre timmar är guld värt i sådana här sammanhang. Så i torsdags morse packade vi in hela familjen i bilen och gav oss av. Väckta av de fruktansvärda nyheterna om Rysslands invasion av Ukraina satt vi, till barnens stora förtret, med P1 på nästan hela resan. 

Framme och installerade i stugan mitt i backen. Toppenfräscht och toppenläge, trots att varje meter skulle komma att kännas som en kilometer - minst - när jag senare kånkade på pjäxor, skidor, vagn och bebis. 

Innan livets första skidlektion. Nervösa och taggade om vartannat. 

Vädret var verkligen på vår sida hela helgen. Strålande sol som värmde gott i snön. Kändes nästan som Alperna (med den lilla reservationen att jag aldrig har varit i Alperna). 

Jag drog fram glajorna och njöt. Mellan allt bärande, tjatande, hjälpande och stånkande. 

 

Efter skidor kommer pulka. För tre nybörjare gällde det att variera sig med något bekant och tryggt såsom pulka också. Och som skåningar är vi nästan helt säkra på att inte se någon mer snö i år. 

Varm choklad i backen hör också skidresor till. Mycket och ofta!

Hedda var såklart också med. På gott och ont. Hon gillade pulkan, men ägnade ju inga timmar åt åkning. Hon hade nog lika gärna kunnat vara hemma, om hon hade fått bestämma. 

I vårt inklusivepaket ingick två middagar på Hyttan, en skilodgeanläggning någon kilometer från vårt hem. All inclusive är aldrig en dålig idé när man reser med barn. Den mysiga ambiencen skadade inte heller. 

Otto var stolt som en tupp när han fick diplom från skidskolan. Utan att kunna stanna eller svänga tog han sig dock både upp och ner i backen. Det var ju trots allt första gången. 

Och jag? Jag stod också på skidor. Faktiskt. Inte länge eller mycket, men fick mig något åk och ramlade såklart även någon gång i backen. Som sig så bör. Sedan åkte skidorna av…

… och jag chillade i solen med bebis. Som sig så också bör. 

Summa summarum? Jag förstår varför jag aldrig har hört talas om en familj med fyra så små barn som åker på skidresa. Det var en logistisk mardröm, men såhär i efterhand en ganska så mysig sådan. Det var roligt att se barnen i snön, framför allt när det lossnade för Victor och han inte ville sluta åka. Kanske blir det en årlig tradition, kanske inte. Kanske överlever vårt äktenskap fler resor av det här slaget, kanske inte. Men när man ser bilder som den på Otto ovan är det plötsligt värt allt. Gullighet deluxe! 

Helgen i sig har väl egentligen varit ganska ospännande; en sista vecka innan sportlov och lite ledighet från såväl skola som från aktiviteter med ömsom regn ömsom… blåst. Härligt!

Vi började med stängd förskola som övergick i ännu mer ledighet på grund av hosta. Pyttelite hosta, men jag orkar inte stöta mig med förskolan. 

Vi gjorde därför två saker som Otto har drömt om en längre tid; åkte buss och köpte paw patrol-strumpor. Lyckan var total!

På kvällen blev det mys. Och vin! Erik jobbade såklart länge, men efter barnen ätit blev det poke bowl och rödtjut. Och att somna ifrån Svenska nyheter…

Aktiviteterna fortsatte i vanlig ordning. Tennis och simskola. Och playdates och mys med lillasyster. Alltid så gullig och medgörlig när någon vill ge sig på henne. På gott och ont, antar jag. 

Sedan har jag lagat mat. I fyra timmar kokade jag Texas chili, som verkligen inte är någon fotogenisk maträtt. Däremot desto godare. Med kanelstång, nejlika, lagerblad, ale och mörk choklad (!) blev den en spännande och välsmakande söndagsmiddag. 

Nu stundar som sagt sportlov och en annalkande skidresa. Den första för större delen av familjen. Min tidigare exalterande längtan har bytts ut till skräckblandad… skräck. Hur sjutton ska detta gå?

Otto var taggad för en dag full av spex på förskolan. Med rätta! Det var dansstopp, kärleksmums, ansiktsmålning och pyssel. 

Det var ett ledset lejon (eller tiger?) som hämtades upp. Han ville varken gå hem eller tvätta bort sitt smink. 

Själv hade jag städerska hemma, så fick inleda dagen på Gateau med ett annat litet kärleksbarn. Lugnt, skönt och harmoniskt. Inte helt fel. 

Sedan målade jag - och Alice - naglarna i hjärtfärger; en röd nagel och resten rosa. Själva målningen blev ju sådär. 

Och så min present till mig; en timmes utomhusträning i stormigt väder. Mycket bättre än vad det låter och vad är väl bättre än att investera i sin hälsa?

Alice laddar redan upp med underställ; taggad till tänderna på att få dra till snön. Otto är glad att han får göra ett sällsynt besök på Alices rum.

Relationen där Otto har övertaget. Med Hedda kan han bestämma vilka leksaker hon får och inte får ha. I princip alla hamnar i kategori nummer 2. 

Tjejen som växer lite varje dag. Galet!

Hon är ju nästan för stor för att bära med en arm. 

Idag hade vi städerska och drog hem till mormor på lunch, fika och lek. Alla leksaker var Ottos, tydligen, men Hedda var glad ändå. 

Någon som inte är glad är jag varje gång jag tankar. Okej att det kanske är lite otidsenligt med en dieselbil, men priserna just nu är ju helt galna. Ska alla behöva köpa nya bilar (med onedbrytbara batterier som går på el, som i sin tur kommer… ja varifrån? Polsk kolkraft?), inte kunna bo på landsbygden eller driva företag beroende av bensindrivna fordon? Är detta spiken i kistan som gör att jag kommer rösta på KD i valet? OBS! Retorisk fråga, svara inte. 

Under världens längsta jullov stod jag även värdinna för årets första bokklubb. Det är alltid lite skakigt när jag ska hålla i det - tycker jag - med tanke på mängden barn och vår begränsade boyta. Här hade jag dock fått iordning såväl mat som dukning och inväntade bara gästerna. För övrigt den enda bilden jag lyckades knäppa under kvällen, som avlöpte över förväntan. Familjen höll sig borta, barnen gick och lade sig i tid och vi diskuterade flitigt Nobelvinnaren Gurnahs Paradiset. Bland annat. 

Jag har även hunnit med en del träning i evighetslånga januari. Både utomhusträning på skolgården, mammaträning med bebis och egenkomponerad träning på gymmet. Som bevis för detta lägger jag upp två olika bilder från två olika tillfällen på gymmet. Det säger väl ändå något?

Det bästa med januari är väl ändå att julen åker ut? Detta firade jag med att ta in det första vårtecknet i form av tulpaner. Och det är redan ljusare på kvällarna. Snart är det vår!

Redan på nyårsdagen börjar affärerna bulla upp med semlor. Jag klagar inte och har hittat min personliga favorit i Pågens minisemlor. Så små att man med gott samvete kan ta två. Och med en hel månad kvar till såväl fastlagssöndag som till fettisdag finns det gott om tid för fler!

Eftersom alla aktiviteter inte har dragit igång än heller har vi haft tid för utflykter och samkväm helgtid. Här ovan på restaurang i Ljunghusen, tålmodigt inväntandes dagens lunch. Dock finns det nog bättre månader att spendera i Ljunghusen än just januari…

Så avslutar jag januariinlägget med ett av mina egna reafynd. Eller fynd och fynd, men jag gillar verkligen den här tröjan från Soft Goat. Den känns varm och lyxig och underbar att slänga över i princip vad som helst. Och 20 procent är väl bättre än inget?

Paljetter, som sagt. Och vintage anno 2015 för Heddisen. 

Det kanske inte är den VACKRASTE dukningen jag sett, men nog så festlig. Spara på inget när det är nyår!

Och så årets sista försök till en bild framför granen på alla barnen. Så skönt att det nästan kommer att dröja ett år innan jag ger mig på detta igen. 

Heddas första nyår och smååringarna i varsin partyhatt. Är det fest så är det!

Familjen kom upp till paket i strumporna och ett juldukat bord. Efter lite lek och fix bar det av till mormor för sen jullunch, champagne och Kalle Anka. Perfekt upplägg att köra det mitt på dagen. 

Barnen och Bolle. Att få till en bra bild på fyra barn är - som bekant - omöjligt. Jag är numera glad om en tittar in i kameran och ingen blundar. Lättare sagt än gjort. Det gick lite bättre när den vilde i gänget lämnade för andra åtaganden. 

Efter en kylslagen promenad hem kom den efterlängtade tomten. Han var en glad och kul, eventuellt finlandssvensk, prick, som jag tyvärr missade. Nåväl, kanske har jag turen att springa på honom nästa år. 

Hedda sov sig lyckligtvis igenom hela julklappsutdelningen, men vaknade upp och fick sina klappar till slut. Här i en urgullig basker från Alices gudfar. Söt som socker. 

Sen blev det middag med ett minijulbord. Vi lyckades i alla fall checka av det jag anser är viktigast; sill, lax, ägg, hemmagjorda köttbullar, skinka, äpplemos, rödbetssallad, prinskorvar och - en otroligt svåråtkomlig och därmed överprisad - brunkål. Vi blev mätta!

Och som en avslutning på en härlig, men intensiv, dag tog vi den obligatoriska familjebilden. En person mer än förra året. Nu räcker det!

God jul! 

Just här var det kanske inte så mycket lugn och ro, men strax efteråt droppade barnvakten in och jag kunde njuta av hårtvätt och föning i fred medan Hedda var på promenad med mormor. 

Jag glömde såklart bort att fota barret innan jag fick på kvinnoträning i fuktigt utomhusväder i måndags kväll, så här har håret verkligen marinerats. Ett par slitna centimeter kortare och en lite mörkare, men fräschare hårfärg. Sa jag att det var välbehövligt?

Ett annat välbehövligt frisörbesök stod Otto för i fredags. Där var vi dock inte ens i närheten att finna lugnet. Otto återhämtade sig ganska snabbt, men för mig krävdes det flera timmar och något glas vin innan jag kunde koppla av igen. 

The many faces of Otto Stam. En chokladboll och det traumatiska besöket var glömt. För Ottos del. För er som inte tycker att han ser så nyklippt ut kan jag visa en förebild i form av årets julkort. Pottfrisyr 2.0.

De är ju glada i alla fall.. Hade jag fått en bra bild på alla fyra skulle jag nog haft en annan karriär. 

Födelsedagsbarnet i egen hög person. 72 har aldrig sett bättre ut!

Här med Hedda, det yngsta av barnbarnen, som tyckte att en servett var toppen som snacks. 

Och så maten! Min i förgrunden och Heddas i bakgrunden. En otrolig smakupplevelse. Värd varenda krona!