På bättringsvägen
Efter en helg med en skadad och svullen lilltå och mensvärken från helvetet är jag äntligen tillbaka på banan igen. Inte helt, då den sistnämnde fortfarande spökar, men livet är redan idag tusen gånger bättre. De orden trodde jag aldrig att jag skulle yppa. Särskilt inte en sådan här ospektakulär tisdag. Som om inte allt detta vore nog skiner solen från en klar himmel och jag kan verkligen känna våren nu. Som vi har längtat!
Då vår och sommar närmar sig med stormsteg är det ju hög tid att göra upp semesterplaner. Bara orden semesterplaner får det att vända sig i magen på mig. Inte för att jag har något emot semester - tvärtom - men det finns få saker som är svennigare än detta. Det känns som att hela livet rutas in i och med detta. Synka semester, planera en resa, packa en gemensam resväska. Det enda som saknas är ett gäng barn att ta ledigt från dagis för, en gammal tjock hund som ska passas och blommor i radhuset som ska vattnas. Innan jag vet ordet av det säger jag "Vad ska vi äta till middag idag?" för tjugonde dagen i rad utan att ens reflektera över det. Och så ska man pressa in någon slags kärlek däremellan. Man kan ju faktiskt vilja skilja sig för mindre.
Jag känner att jag kom in på ett sidospår där. Semester, var det ja. Jag skulle DÖDA för att åka till Kalifornien, men vi får se. Sol behöver jag, det är en sak som är säker. Och distans. Den oerhört spännande uppföljningen på detta kommer.
