Mismatch

Jag har kommit till insikt om vad mitt stora sociala problem ar. Ett stort och fett ointresse for andra manniskor, deras liv och vardagstrivialiteter. Ar det lika illa som det låter? Varfor gillar jag inte att socialisera mig med folk på mitt jobb privat? Varfor tycker jag det ar magnifikt tråkigt att sitta och lyssna på en bunch randoms på middagar och andra sociala events? Varfor svarar jag sallan eller aldrig i telefonen nar jag inte vet vem som ringer? Varfor vill jag bara umgås med folk jag sjalv valt ut? For att det ar de som ar mina vanner, gissar jag.

Missforstå mig ratt nu, jag ar inget socialt freak som inte kan gå utanfor dorren, jag ar bara inte så intresserad av manniskor i min omvarld som man blir "ihoptvingad" med. Kanhanda ar det omsesidigt. Eller ar det bara en "sån dar" dag idag? Men "sån dar" menas for javlig. Halsen varker, huvudet likaså, ogonen trotta och magen tom. Om jag nu ar så javla likgiltig; varfor inte ta mitt pick och pack och dra till Karbien, tanker ni sakert nu. Tanken har slagit mig också.